Ett medelålders par ser vilset ut i den stora restaurangen på Hotel Tylösand. Genast är Elisabeth Haglund framme med ett leende.
– Kan jag hjälpa er?Artikeln fortsätter under annonsen
– Ja, vi ska äta i kväll. Är det här då?
– Är ni på spa-helg? Då är det här.
Paret tittar ut genom panoramafönstren där Kattegatt breder ut sig i kallblå oändlighet bortom den lilla Tylön.
– Kan man boka ett bord vid fönstret?
– Det ska jag se till att ni får, säger Elisabeth Haglund.
Kvinnan och mannen ser nöjda ut och går iväg. Med låg röst och pillemarisk min säger Elisabeth:
– Det är bara det att när de kommer i kväll är det helt kolsvart där ute.
Men gästerna kände sig sedda och uppmärksammade, och det är det absolut viktigaste för Elisabeth. Nöjda, glada gäster är navet för hela hennes yrkesliv som började en gång på föräldrarnas hotell i Väster-götland. De drev Ulricehamns Kurhotell i många år och redan som mycket ung började Elisabeth hjälpa till, framför allt i köket. När det var dags att lämna föräldrahemmet 1974 for Elisabeth till Paris för att arbeta som au-pair.
– Men jag kunde ju inte hålla mig ifrån branschen. Damen jag bodde hos var också värdinna på Svenska Klubben i Paris, så jag började jobba där i baren och servisen, säger Elisabeth.
Reslusten satt i och nästa stopp blev Tyskland under tre, fyra månader. Men Elisabeth som alltid varit en stor skidåkningsentusiast ville till Alperna, och ett jobb på ett litet hotell i Davos i Schweiz skulle ge henne möjligheten.
– De veckor hotellet inte var fullbelagt skulle jag få en ledig dag. Det var fullt hela vintern utom en vecka. Så jag hade en enda ledig dag.
Elisabeth sökte större utmaningar och utbildade sig till barmästare i schweiziska Luzern. På sommaren åkte hon hem till Sverige där föräldrarna nu drev restaurangen på Bachelors Club i Göteborg. Från Sverige sökte hon jobb på hotell Derby i Davos, och fick till sin förvåning en tjänst som bartender till vintersäsongen. För att lära upp sig jobbade hon på dagarna hos föräldrarna och på kvällarna hos Leif Mannerström på restaurang Johanna. Men jobbet i Davos blev till att börja med inte vad hon tänkt sig.
– Första tiden ringde jag hem till pappa och grät för att det var så hemskt. Det var omöjligt att göra allt på det sätt som ägarna tänkt sig. Ett exempel var när sonen i ägarfamiljen kom in till mig i baren och sa »Fröken Elisabeth, hur tror ni att ni ska kunna sälja när ni inte har någon belysning?« Så jag tände lamporna, och en stund senare kom fadern in och gormade »Fröken Elisabeth, har ni aldrig sett en schweizisk elräkning?« Men pappa sa till mig att jag skulle försöka två veckor till så skulle det nog lösa sig. Och det gjorde det.
Elisabeth började trivas. Hon fick åka mycket skidor och blev kompis med kockarna.
– Det visade sig att jag trots allt tyckte om det där stränga, disciplinen och ordningen och redan. Fokus låg hela tiden på gästerna, och det är något jag haft med mig genom livet.
Inte mindre än fyra säsonger blev Elisabeth kvar på hotell Derby, och för varje år hade hon allt fler privilegier.
– Fjärde säsongen fick jag gå och bada i poolen när jag ville. Då hade jag nått toppen, säger Elisabeth och skrattar.
Under hela den här tiden åkte Elisabeth hem till Sverige på somrarna. Föräldrarna hade sommarstuga i Tylösand, och Elisabeth passade varje sommar på att jobba på hotellet i närheten. När Elisabeth gjorde sin sista säsong i Alperna sökte Hotel Tylösands dåvarande vd Rolf Johansson en restaurangchef och hade Elisabeth som en av kandidaterna. Hon tog ledigt en dag från Derby och åkte hem för intervjun. Hon hade bestämt sig för att inte vara i Tylösand under sommaren, utan i stället gå en hotellutbildning på Cornell i USA.
– Jag hade sparat pengar länge, för kursen var jättedyr.
Rolf Johansson gav henne ett erbjudande. Om hon lovade att stanna på Hotel Tylösand i tre år skulle han betala hennes kurs på Cornell.
– Tre år var en hel livstid för mig. Jag hade ju aldrig varit längre än ett par månader i taget på samma ställe.
Överenskommelsen blev att Elisabeth skulle stanna i två år och få två tredjedelar av utbildningen betald.
– Det är den sämsta affär jag gjort. Nu har jag varit här i 25 år, och jag fick ändå inte hela kursen betald.
Hotel Tylösand ligger bokstavligen på stranden, men en blåsig onsdag i november har en flock kråkor den vidsträckta gyllenbruna sanden för sig själva. Dock krävs bara en gnutta fantasi för att kunna föreställa sig det sol- och badparadis som Tylösand måste vara på sommaren. Elisabeth trivdes bra som restaurangchef, men de första åren på Hotel Tylösand hade hon vansinnigt tråkigt på vintern. Rolf Johansson ordnade så att hon fick jobba i London och hon var även med i Oslo Plazas »pre-opening team«. Eftersom Hotel Tylösand på den tiden var en del av Resokoncernen hade hon även möjlighet att åka till Fritidsresors nystartade verksamhet på Maldiverna för att styra upp den.
– Bland annat fick jag lära kockarna att baka bröd till frukost. Jag försökte ordna så att det blev som svenskar vill ha det, men inte för svenskt.
Efter några år på Hotel Tylösand blev Elisabeth befordrad till källarmästare. Hon fick snart också en ny vd, Anders Nissen, som nu är vd för hotellfastighetsbolaget Pandox.
– Att få en ny chef är lite som att byta jobb. Varje gång jag har tänkt sluta på Tylösand har det hänt något kul.
Nästa vd blev Per Bengtsson, som nu arbetar på Profil Hotels. Han gjorde Elisabeth till operativ chef och när han slutade 2000 blev hon tillförordnad vd.
– Ganska snart ringde styrelseordföranden för hotellet och sa att »nu får det vara slut på pryandet«.
Efter nära nio år som vd har Elisabeth inte slutat att ständigt vara ute i driften.
– Jag är nog nästan för operativ, men jag tycker att det är viktigt. Jag vill att personalen ska vara trevlig och klä sig rätt. Och att kockarna ska kunna ta en bokning, till exempel.
Det första Elisabeth gör när hon kommer på morgonen är att ta en runda på hotellet. Då brukar hon börja i köket och frukosten. Oftast blir det minst en runda till under dagen.
– Jag vill förmedla ett sätt att vara neråt i organisationen. Det allra viktigaste är att gästen ska känna sig sedd och välkommen från första stund.
En som lärde Elisabeth mycket inom hotell och restaurang är Torsten Senje, som var vd för Hotel Tylösand när Elisabeth började sommarjobba där.
– Torsten sa saker som jag ofta hör mig själv upprepa, till exempel att man för att bli en bra chef måste lära sig att se. Det vet jag att många medarbetare tycker är lite jobbigt, att jag ser en massa detaljer.
Det blir många timmar i veckan på hotellet för Elisabeth. Hon har svårt att göra skillnad på arbete och fritid.
– När man tycker om det man gör är det svårt att dra gränser. Om jag går till Ica, till exempel, kan jag träffa på någon som vill boka bord i någon av restaurangerna, och då får de göra det såklart. På sommaren går jag inte ut utan papper och penna.
Några gånger per år tar hon också ledigt och reser iväg, helst för att åka skidor. Senast för några veckor sedan bilade hon och maken Hans genom olika vindistrikt i Frankrike.
– Jag har alltid telefonen på när jag är ledig. Personalen får ringa när de vill, men de ringer nästan aldrig.
Elisabeth säger att hon lägger sig i mycket på hotellet och inte är rädd för att peka med hela handen.
– Jag har ett stort kontrollbehov. Det är lika bra att jag säger det själv, för du lär säkert få höra det från någon annan.
Nja, personer som känner Elisabeth väl säger snarare att hon är en lojal, duktig, engagerad och hårt arbetande kvinna med stora kunskaper. Alla Restauratören talat med vittnar om att de beundrar henne. Trots lovorden har hon fortfarande svårt att förstå att hon, som första kvinna, blivit invald i Hall of Fame. När SHR höll till på Kammakargatan hängde alla porträtten av tidigare medlemmar i det rum där styrelsen hade sina möten.
– Jag har ofta suttit och tittat på hela gänget under styrelsemöten och tänkt på vad de har gjort för att utveckla branschen, hitta nya koncept och sätta Sverige på kartan. Jag tror inte att någon kan förstå hur glad jag blev när jag fick reda på att jag blivit invald.
Styrelsemöten, ja. Elisabeth sitter inte bara som vice ordförande i SHR och som organisationens representant i Svenskt Näringslivs styrelse. Hon är också ordförande i styrelsen för Restauratören och medlem i Visit Swedens styrelse. Dessutom sitter hon i styrelserna för Halmstad Näringslivs AB och Halmstads Flygplats.
– Även om jag är engagerad i många grejer runtom så är Tylösand alltid nummer ett, säger Elisabeth.
De senaste åren har hon framför allt satsat på att utveckla hotellets spa. Det öppnade för tio år sedan, men fick sig en rejäl ansiktslyftning för nära 50 miljoner kronor 2006. Resultatet är en vacker, innehållsrik trevånings-anläggning blygsamt betitlad The Spa. Den har blivit en stor framgång, och har hjälpt till att lyfta hotellets lönsamhet, som redan tidigare var hög.
– Nu står hotellet på tre ben: sommarsäsongen, spa och konferenser. Sommaren är stark och viktig för vår image. Och så har vi ett väldigt bra läge mitt emellan Göteborg och Malmö och med närheten till Danmark. En annan styrka för Tylösand är att ägarna verkligen velat att vi ska utvecklas och också tillåtit det.
Elisabeth försöker driva den utvecklingen i både stort och smått. Närmast ska en del av hotellet med 70 rum rivas och ett nytt hus med lika många rum ska byggas. I det lilla får kockarna på hotellets finsmakarrestaurang Akvarell ge sig ut i världen för att förkovra sig under januari och februari, då restaurangen är stängd. En kock ska till exempel jobba hos Mathias Dahlgren och en annan ska arbeta i Sydafrika.
– De kommer hem med massor av inspiration till nya saker och det ena ger det andra.
Även Elisabeth själv försöker resa för att bli inspirerad. Just nu satsar hon på spa-kunskaperna, så minst en internationell spa-konferens om året blir det.
– Våra gäster vet mer och mer om både spa och viner för varje år. Vi måste se till att ligga steget före och att ständigt höja servicenivån. Där blir vi aldrig färdiga.
Något Elisabeth inte ser som ett problem, utan bara ännu en utmaning.
– Det är roligt att förkovra sig, lära sig mer och hänga med i utvecklingen.
Trots att Elisabeth nu varit på Hotel Tylösand i mer än ett kvartssekel ser hon ingen risk att stagnera.
– Jag är inte mycket för att förvalta. Visst ska man ta hand om det man har, men utan nya idéer kommer man ingenstans.
Juryns motivering:
Elisabeth Haglund tilldelas Hedersutmärkelsen I Främsta Rummet – Restauratörens Hall of Fame 2009. Hon brinner för sin bransch i alla dess delar och har vigt sin gärning åt att kämpa för svensk företagsamhet i allmänhet och dess besöksnäring i synnerhet. Hon har genom engagemang och diplomati vunnit sina kollegers förtroende och är branschens företrädare i åtskilliga sammahang. Hotel Tylösand har under Elisabeths ledarskap år efter år toppat lönsamhetsligan i svensk hotellnäring, mycket tack vare Elisabeths omsorg om detlajer och goda värdskap.
Restauratörens Hall of Fame
I samband med att Restauratören fyllde 80 år 1996 instiftades Restauratörens Hall of Fame. Utmärkelsen ges till dem som gjort en exceptionell och bestående insats för hotell- och restaurangbranschen samt är mångåriga föredömen som företagsledare och kreatörer.
Hall of Fame genom åren
1996: Tore Wretman, Arne Gustafsson, Steiner Öster, Lars Lendrop och Björn Halling.
1997: Bengt Wedholm, Per-Axel Brommesson
och Åke Johansson.
1998: Werner Vögeli.
1999: Paul Lederhausen och Nils-Emil Ahlin.
2000: Ejnar Söder, Lennart Karlsson och Hans Wallman.
2001: Gudmund Nanneson och Carl Jan Granqvist.
2002: Leif Mannerström.
2003: Yngve Bergqvist.
2004: Erik Lallerstedt.
2005: Bicky Chakraborty.
2006: Christer Lingström.
2007: Peter »Poker« Wallenberg.
2008: Melker Andersson.
2009: Elisabeth Haglund.
Hall of Fames jury
Ordförande: Ulf Adelsohn, ordförande SHR.
Ledamöter: Carl Jan Granqvist, måltidsentreprenör.
Laisa Hammarberg, vd Konferenspoolen i Stockholm.
Christer Johansson, vd Park Lane i Göteborg.
Sekreterare: Ninni Dickson, chefredaktör för Restauratören.
